Zingorina

Där gick jag i godan ro och strosade på stan. Tittade lite i affärer och mös i största allmänhet. Då plötsligt hör jag hur något börjar gasta för fulla muggar, jag vänder mig om, letar efter ljudkällan men ser ingen. Jag tar några steg vidare. Då hör jag det igen. Skumt. Ser mig omkring men ingen annan verkar ha reagerat. Tittar till i skyltfönster och då hör jag det ännu tydliger. Det slår nästan lock för öronen. Tar ett kliv närmare fönster och då ser jag vad ljudet kommer ifrån. Skorna i fönstret. De skrek efter mig. Men mitt hjärta brast för jag var tvungen att lämna dem kvar. Jag hörde hur de snyftade när jag gick därifrån.
Jag kunde inte släppa tanken på hur jag kallhjärtat bara lämnat dem där. Det malde i mig. Plötsligt uppenbarade sig en möjlighet för mig att ta dem med mig hem - Skatteåterbäringen.
Glad i hågen beger jag mig ner till stora staden för att hämta hem mina nya vänner. Går in i affären och då verkar det som om de nog blivit rejält sårade när jag gick. Tillsammans med skoaffärsinnehavaren fick vi leta ordentligt. Kompisarna, nummer 37, stod och fnittrade vid sidan av. Tillslut hittade vi dem, jag satte dem på mig och då var all ilska och tjurighet som bortblåst och de smekte mina fötter så snällt. Det behövdes inte många sekunder innan vi kom fram till att vi var nya bästa vänner.
Nu bor de hos mig och tillsammans skall vi i sommar gå på 3 bröllop. Vi skall dansa och ha kul.