Zingorina

Började passet med att går runt som en äggasjuk höna här hemma. Allt för att inte behöva komma iväg. Zingo säger uppmuntrande att jag kommer att tycka om det så fort jag bara kommit ut. Tittar ut genom fönstret och ser hur regnet fullkomligt öser ner och gör en mental notering om att han nog har blivit skadad av all löpning ;-) Men tro det eller ej, efter en stund lättar det upp och jag bestämmer att det är lika bra att ta tjuren. Tar några trevande steg och känner att det spritter i benen. Kommer runt grannens hus och stryker min mentala notering. Han hade rätt min lille man trots allt. Det är underbart att springa. Jag far fram i 1,5 km sedan kommer det en mental vägg som jag springer rakt in i. Ser den inte och har ingen aaaaaning om vad den kom ifrån. Efter det känns benen som bly och hastigheten sjunker drastiskt. Nu är det inte lika roligt att springa längre.

.

Jag fullkomligt släpar mig fram och gör hela tiden överenskommelser med mig själv "Du får gå när du kommer till S:t Hans backen" och liknande. Pulsen rusar i höjden och jag går uppför backen. Nerför går det i en rasande fart men så fort det blir planmark så stiger pulsen igen. Jag blir tvingad att gå ytterliggare en bit och kapar sedan milrundan och avslutar så den blir 8 km.

.

Det var ett av de tuffaste passet på riktigt länge. När jag kom hem var jag faktiskt lite yr. Duschade och åt och nu är det Zingos tur att vara ute och springa.

.

Att klara midnattsloppet under en timme har jag redan redan insett att jag inte kommer att klara. Det kändes lite hopplöst redan innan förkylningen. nu efter detta passet känns det stört omöjligt. :-(

har kommit in i en träningsplatå. Jag står "stilla" i min statistik. Gör inga framsteg längre och kommer inte ner under 1 timme på milen. Vilket jag "borde" ha gjort efter ett års träning.

.

Började efter de två tragiska dödsfallen på midnattsloppet i Stockholm att fundera på mitt egna hjärta. Kanske dax att kolla upp mitt blåsljud trots allt. De sa att det inte behövdes att kollas mer när jag kollade det sista gången på högstadiet men å andra sidan har jag heller aldrig tränat så här hårt under en så här lång tid tidigare.

.

Frågan är bara hur jag får sjukvården att tycka att det är en bra idé och inte bara avfärda mig som ett hysteriskt fruntimmer som har läst skvallerblasor ;-)

.

.

.

.

.

.