Zingorina

.

Boxpasset från helvetet var helt enkelt ett vanligt boxpass. Men jag tog i rejält och efter att ha tagit ut mig så rejält på osndagen så var det inte riktigt lika mycket kraft i musklerna på torsdagen. Mårten, min sparringparter för dagen, hade dock gjort misstaget att inte äta något mellanmål. Så vi fick ta en liten stund liggande på varsin bänk utanför innan vi vågade sätta oss i varsin bil och åka hem. Men jag har definitivt fått mersmak för  boxpassen, redan inbokad till nästa. Men då får jag Anna som sparringparter. De har de bästa "Träna-när-barnen-är-små-lösningen" ever, de tränar helt enkelt varannat pass, oavsett när tid till träning ges så tar de varannan ledig träningsslot. Toppen. Enda problematiken är att de vill ha sällskap så jag får tränna dubbelpass ;-) Men vad gör man inte för sina vänner!!!!!

.

Fredagens löparpass var en "miss i planeringen" Jag satt i godan ro hemma vid köksbordet, slösurfande träningsbloggar. In kommer Zingo efter att ha sprungit en snabb runda. En lustig tanke börjar sakta formas i mitt huvud.... "Hmm man kanske skulle testa att springa liiite igen för att kolla knät"

.

Zingo nekar aldrig ett träningspass så när jag frågade om jag fick sällskap i mörkret så hängde han på. Då var klockan strax efter halv nio på kvällen. Snabbt på med träningskläderna innan min hjärna hinner vakna till liv och tala om för mig att detta är GALENSKAP!!!!!

.

Det blev en 3 km runda i sakta mak. Jag vek foten efter ca 300 meter men efter att ha svurit många långa fula ord en liten stund, dessutom hoppandes på ett ben, så fortsatte vi vår runda. Foten helt okej. Knät däremot började ge sig till känna efter ca 1,7 km men jag fortsatte sakta och eftersom det aldrig blev smärta av känningarna i knät så tog jag mig hemåt. Rätt mör i benen dock!!!!

.

Så lördagens Funktional börjar med att jag med nöd och näppe tar mig ur sängen. Men denna gången visste jag ju att jag faktiskt hade en plats på passet och den vetskapen tog mig hela vägen fram till salen.... men inte mycket längre. Det var det jobbigaste passet jag varit med om. Efter 20 minuter trodde jag att jag skulle svimma, men Patricias glada tillrop och uppmuntrande ord tog mig dock genom alla 75 minuterna, men som jag skrev tidigare, Mårten tyckte jag hade sett en aningens blek ut. ;-)

.

Så med detta i bagaget blir mitt mantra för kvällen: Jag skall inte ta mig till gymmet imorgon bitti......Jag skall inte ta mig till gymmet imorgon bitti......Jag skall inte ta mig till gymmet imorgon bitti......Jag skall inte ta mig till gymmet imorgon bitti......Jag skall inte ta mig till gymmet imorgon bitti......Jag skall inte ta mig till gymmet imorgon bitti......

.

Va, hörde jag gymmet imorgon bitti? Okej!!!!!!