Zingorina

När barnen är små tar man hand om dem på bästa sätt. Vi pysslar om och håller i, plåstrar om och kramar. När barnen blir större måste vi lära oss att släppa taget och lita på att vi de första åren gjort ett bra jobb. Det är inte lätt. Jag litar på mina barn men litar jag på min förmåga att lära dem rätt saker?

Igår hämtade ZIngo och barnen mig nere på stan. Vi hade några ärenden till och barnen ville verkligen inte följa med. Efter lite övertalning så lät vi dem ta bussen hem själva. Vi gav dem pengar och sa att de fick ta sig till bussen och åka hem. Vi talade om att vi skulle gå ca tio meter bakom hela vägen till bussen men de skulle låtsas att de var själva, så vi ser hur de går tillväga.

De går ut från kafét och Måns tar omedelbart Linus hand. De knatar iväg och går mot bussen. Jag ser framför mig en liten 1 åring och en 4 åring som tultar iväg och jag måste påminna mig om att de faktiskt är 7 och 10....

De kommer fram till bussen, vinkar glatt och lite pirrigt till oss där vi står över gatan och biter oss i tungan för att inte skrika en massa förmaningar till dem. De kliver på och åker iväg. Phu. Nu vet jag att det kommer att gå bra, hamnar de bara någerlunda rätt på Norra Fäladen så vet jag att de hittar hem. Ny blank nyckel hade de med sig också.

Efter 25 minuter ringer vi upp hemma och Linus svarar. Allt hade gått bra, de hade bara glömt en liten detalj. Att ringa sina nervösa föräldrar för att meddela att de kommit fram ;-) Det tyckte de inte var så viktigt.




Idag lämnade jag barnen hemma medans jag åkte iväg ett par minuter för att hämta Zingo vid busshållplatsen. Jag oroar mig inte för att de inte skall klara sig hemma 20 minuter men tänk om något händer oss på vägen och ingen vet att de sitter hemma själva? Pratade med grannen så hon viste om att hon skulle hålla utkik efter att vår bil skulle komma hem igen ;-) Det kändes tryggt.






.