Träningstokig redan?



Jag loggar all min träning på Jogg.se. Såg i tisdags när jag skrev in spinningpaset att jag tränat 3 dagar på rad. Ganska tuffa pass dessutom. Så jag har satt mig i träningskarantän igår och idag. Faktiskt riktigt jobbigt. Känner mig så otränad och plöffsig direkt, fast jag vet att det inte är sant.

Men det är väl lika bra att jag går ut med det......

För er som känt oss länge kommer ihåg "utmaningen" som jag jag min man då jag var gravid med Måns. Det resulterade iallafall i en aaaaaaningens kortare hår på mig. Så är det inte denna gången utan nu är det andra premisser som gäller.

Går Zingo ner under 85 kg så skall jag springa en halvmara i någon typ av tävling (Broloppet, Göteborgsvarvet eller liknande)

Men om jag springer sträckan halvara (hemma typ) före måste han vara aktiv med sin viktminskning. 

Det ända som kan avbryta detta är om det skulle visa sig att min kropp inte klarar löpning på de nivåerna. Men kan han med sin fysik ta sig runt på Gax (8 mil på 14 timmar) så bör jag klara 2,1 mil.

Eller hur!!!!!


Det är ju nämligen så att ingen av oss är speciellt normala och kan göra saker bara för att vi vill eller att det är bra för oss. Nej, vi måste ha morötter på vägen.

Min första morot för att börja träna på allvar var ju att gå ner i vikt, till min gamla målvikt. Det är jag faktiskt bara 1 kg ifrån idag. *klappar mig själv på axeln* Så nu behöver jag fler morötter för att inte lägga av. Så detta är en (rejäl) morot för att upprätthålla träning. Oavsett om jag klarar halvmaran eller inte så kommer jag ju att må fysiskt bra under tiden. Tja, kanske inte just precis den dagen jag skall springa halvmaran då förståss ;-)


Jag har redan, efter 7 veckors träning märkt en massa fördelar med att vara aktiv.

* Piggare efter jobbet.

* Tar tag i liggandes projekt här hemma.

* Magen fungerar nästan helt medicinfritt.

* Inte lika mycket halvkrasslig.

* Inte ont i ryggen

* Samt att jag faktiskt tycker det är roligt!!!! Jag som aldrig trodde att jag skulle eller faktiskt inte änns kunde springa.


De ni, trodde ni inte om mig!!!!!






.

.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0